Att leva med utmattningssyndrom/utbrändhet. Och att bli frisk igen!

Om resan mot mitt nya liv. Jag skriver om vardagen med utmattningssyndrom, depression och ångest. Mest för att påminna mig själv om vad som är viktigt. Välkommen hit!

Tänker på det här med rehabiliteringen efter ett utbrändhet/utmattningssyndrom. Jag trodde att det bara var att vila och så blev det bra sen. Men det är ju verkligen inte alls så. Först av allt måste man ju acceptera att man är sjuk. Bara en sån sak. Låter barnsligt enkelt. Men för mig var det jättesvårt. Jag ville absolut inte vara psykiskt sjuk. Det ville jag faktiskt inte. Förnekelse…

Sen handlar det om att rehabilitera sig tillbaka till sitt privatliv. Och det är så små steg så man knappast kan fatta det. Man övar på att orka duscha. Om man har ork att tvåla in sig är det bonus. För att inte tala om ifall man orkar tvätta håret. Då är man verkligen på G. Man övar på att orka ta sig upp ur sängen och ligga på soffan istället. Man övar på att orka värma lagad mat i micron. Har man riktig ork kan man lägga upp maten på en tallrik också!

Man övar på att gå ut. Förr betydde “gå ut” att gå ut och dansa och festa hela natten lång. Nu betyder gå ut alltså bara ta på sig skorna och ställa sig utomhus. Gå ut och vända, sen gå in igen. Gå ut en minipromenad. Inte för lång, för jag ska ju orka gå hem igen. Man övar på att orka ta sig till närmsta närbutik för att handla en liter mjölk. Sen övar man på att handla på stormarknaden. Det är en verklig utmaning! Hög så kallad bakgrundsmusik, för mycket saker, väldigt mycket intryck.

Man övar på att vara bland människor. Att gå på stan, gå i affärer, stå i kö utan att få panikångest, att gå på kalas, att träffa vänner, att planera in roliga aktiviteter.

Samtidigt ska man utveckla sig själv. Så att man lär sig vilka svaga punkter man har och hur man kan göra för att undvika att hamna i samma fällor en gång till. Fast det gör man ju. För så snabbt lär man sig ju inte. Man ramlar och reser sig upp många gånger.

Man hittar strategier som får ens vardag att fungera enklare. Öronproppar, solglasögon, såna saker. Sen övar man sig på att vara en good enough person, mamma, fru, vän, arbetskamrat, granne osv. Att inte ha kvar de beteenden man hade förut. Att inte ta på sig att baka kakor, vara klassförälder, ordna luciatåg och insamlingar, stå i kiosker och sälja sportsockar.

Sen nån gång kommer den dagen då man faktiskt börjar känna att man Är på bättringsvägen. Att man klarar av att utföra en hel del av de sysslor som man behöver kunna i sitt privatliv. Man orkar skjutsa barnen, gå på yoga, laga middag, läsa läxor samma dag. Livet leker och man tänker att nu, Nu är jag frisk!

Men Nej! Det är man ju inte.
Man har bara kommit en bra bit på väg. Men då kommer man till nästa fas. Att rehabilitera sig tillbaka till arbetslivet. Man tycker att man är frisk och glad och kan klara vad som helst! Då ska man bromsa. Det är svårt.

Att komma till en arbetsplats är en utmaning. Det är nya människor, nya rutiner, man vill vara lite på hugget, komma in i gänget, vara fokuserad och lära sig en uppgift, ta in information. Dessutom ska man utmana sig själv och sina rädslor, tänk om jag får en panikattack på jobbet, tänk om jag går in i väggen igen, hur vet jag när jag är trött jämfört med att jag är på väg att krascha igen? Men även rädslan att inte duga, prestationsdjävulen kommer och hälsar på.

Man ska lära sig att säga nej. Att ta paus. Gå på toaletten. Våga sitta och ha rast i lugn och ro. Våga göra allt det man vet att man behöver göra för att må bra. Undvika skitsnacket, gnället och de personer som utstrålar negativ energi. Gå hem när man slutar, inte senare.

Allt detta, även om de andra på arbetsplatsen inte gör det. Det är supersvårt. Man är ny och vill visa framfötterna. Men så vet man att man inte ska överarbeta. Man ska hålla igen och vara rädd om sig.

Kommer man tillbaka till sin gamla arbetsplats är det lite annorlunda. Då ska man hantera alla gamla kollegor som undrar hur det är med en. Om man är frisk nu? Man ska vara trevlig, men öva på att inte vara för trevlig. Alltså så där trevlig så att det blir jobbigt för en själv att stå och småprata och upprepa allt för femtielfte gången, fast man känner hur ångesten kryper i kroppen.

Man ska inte ta på sig att lösa chefens uppgifter, som man alltid gjort, utan sitta stilla i båten och vänta på att den som ska göra jobbet gör det. Viktigast av allt, man ska hitta ett nytt sätt att vara på en plats där ens invanda mönster sitter i väggarna.

Vägen tillbaka ner i utmattningen, till ångest och depression är kortare den här gången. Man får färre varningssignaler. Kroppen klarar mycket färre påfrestningar nu.

Man ska dessutom hålla koll på sin egen rehabilitering. Man ska öva sig att vara där. Att göra något. Typ vända på ett papper. Sen att ta lite större uppgifter. Man ska öva sig att svara i telefon och inte veta vad den som ringer vill veta. Man ska öva sig i att gå på möten, planeringsmöten, personalmöten. Och stänga av lite av sin inre drivkraft, inte ta på sig saker som man gjorde förut.

Bara att iaktta kan dränera en på energi. Sen kommer möten med människor till, oavsett om det är kunder, elever, patienter, uppdragsgivare, vad man kallar dem. Det personliga mötet, då man måste stå till svars för det man gjort eller inte gjort, hantera meningsskiljaktigheter utan att göra av med all sin energi. Utan att ta det personligt.

Samtidigt ska man ratta runt allt det där andra också. Man pendlar till jobbet. Man ska skjutsa barn, hjälpa dem med läxor, handla, laga middag, tvätta, diska, vara den där frun, mamman, vännen som man vill vara.

Man är frisk, men man måste fortfarande säga nej till en massa saker för att man inte orkar. Man måste vara otroligt vaksam på sina signaler. Det finns ingen energi över för några utsvävningar.

Och det är nu den verkliga utmaningen börjar. Livet. Som frisk. När man officiellt rehabiliterat klart sig och ska börja leva som vanligt igen. Fast ingenting är som vanligt. Man orkar inte som man gjorde förr. Fast man har inte sjukdomen att gömma sig bakom.

Och så undrar man varför det tar så lång tid. Det är klart att det tar lång tid. Se bara hur långt detta inlägget blev! Det är ett monster-arbete att ta sig igenom en sån här rehabilitering. Varje steg tar så lång tid och det är så många steg. Myrsteg. Det är klart att det tar tid. Jättelång tid. Lika lång tid som att ramla dit. Och alla i ens omkrets har inte den förståelsen eller orken att det tar tid. Utan när man känner sig påväg tillbaka då står man ensam kvar. Vännerna som skulle hjälpa och stötta finns inte kvar… Har man tur så har man kvar en förstående man som stöttar och hjälper på vägen.

Det tog mig 15 år att hamna Där och man räknar med minst lika många år att hitta tillbaka. Och… Jag är snart i mål! Jag har kommit mer än halvvägs… med en del svackor och motgångar på vägen som jag fått hämta ikapp!

Men…Tålamod. Är en dygd. Sägs det.

Tack för att Ni orkat läsa! Det ger Mig styrka att få dela med mig! <3

Namasté MarieS