En röst sa till mig: “Marie, nu måste du bromsa! Vart är du påväg? Glöm inte att Leva! Lyssna på ditt innersta! Jag är med dig!”

Tiden rusar iväg, tankarna är många och jag vill berätta så mycket att jag inte vet var jag ska börja. Men för drygt 8 år sen fick jag veta att jag hade en sjukdom som tar all min energi. Signalerar värk i kroppen som är svår att ta på. Jag började få migrän som jag aldrig kunde drömma om hur det skulle vara. Jag tappade ord, hade en del koncentrationssvårigheter, svårt för höga ljud och folkansamlingar mm. Jag kunde vissa dagar bara ligga orkeslös och bara gråta utan att veta varför. Ingen förstod mina svårigheter, för det syntes inte utanpå. Inte min man, familj eller vänner. Jag fick då veta att jag hade fått fibromyalgi! En nervsjukdom som sänder ut felsignaler till kroppen och bristen på vit. B12 i hjärnan. Och den hade pågått i ca 15 år innan jag fick det svart på vitt. Fibromyalgin förvärrades brutalt då jag gick in i skilsmässa från min man som jag levt med i 24 år. Vi hade två fantastiska barn tillsammans, då 12 o 15 år, vid den tidpunkten.

Jag fick sedermera hjälp av en fantastisk läkare,  som förstod och gav mig rätt  mediciner och vägledning. Men omgivningen förstod inte. Jag var hemma o var sjuk i skov. Använde mig av yoga och meditationer för att orka ta mig igenom vardagen. Gav mig själv healing som var en stor hjälp. Det tog på psyket att inte hänga med ekonomiskt. Ensamstående med hus o två tonåringar och sjukfrånvaro. Min läkare berättade att de med min diagnos inte jobbar mer än 50%. Men jag ville inget hellre än att jobba fullt då jag orkade för att kunna vara hemma när jag behövde. Det har än sålänge fungerat bra. Men tanken har slagit mig om hur länge jag orkar. Jag och mina barn flyttade så småningom till lägenhet. Jag fick tömma huset själv, men fick tack och lov hjälp av min granne som varit min räddande ängel, med flytten. Alla mina gamla vänner försvann från mitt liv. Även dom som lovade att hjälpa mig, stötta mig mitt i det jobbiga och svåra. Jag stod ensam kvar, tack och lov med min gamla granne, som än idag är den som ff står kvar och finns vid min sida.

För att öka på ekonomin började jag sälja heminredning via homeparty. Det var 6 år sedan. Det blev ett lyft för mig, jag kände mig levande igen! Jag kom ut, träffade människor och älskade mitt extrajobb. Men kroppen började säga till för ett och ett halvt år sen, då jag blev säljcoach, vilket innebar att hjälpa och vägleda andra gamla och nya säljare. Det blev många telefonsamtal, sena kvällar med datorn i knät, och resor till visningar som tog mig ca 5 tim med resa + visning ToR. Det slet på kropp o själ. Så jag slutade efter 8 säsonger, för ett år sen, vilket jag inte ångrar.

Under de senaste 6 åren har jag träffat en ny man, vilket jag inte trodde skulle ske. Han är fantastisk, snäll och omtänksam Vi bor ihop sen 4 år tillbaka. Och han förstår min sjukdom och att jag inte mår bra vissa perioder. Jag är äntligen accepterad och älskad! Vi bor nu i en äldre lägenhet, tillsammans med våra ungdomar och hund + mina tre katter, med en fantastisk uteplats som vi skapat ihop. Vår egen oas med växter, trädgård, paviljong mm för återhämtning och avkoppling. Jag kan gå till mitt jobb, och mitt äldsta barn, 22år, har flugit ut och är nu själv sambo, sen 3 år tillbaka. Min yngsta har precis tagit studenten och börjat jobba. Han bor växelvis/ månadsvis hos mig och sin far. 19 år gammal. Jag är så stolt och tacksam över mina barn, att det gått så bra för dom. Och att vi kämpat ihop och löst allt. Mina barn har alltid förstått min sjukdom och varit min hjälpande hand vid behov.

Jag har en fantastisk chef på mitt jobb i förskolan. Hon förstår min sjukdom och vill hjälpa mig att göra livet lättare. Jag fick tjänstledigt 1 år för att prova gå tillbaka till mitt gamla yrke som Badmästare. Vilket var skönt på många sätt. Min själ hann ikapp, jag landade och ett inre lugn infann sig. Jag gjorde ett försök att komma tillbaka till det andliga och hålla kurser i Reiki och Shamansk Healing. Jag hade nog inte tillräckligt med energier för att dra igång det. Något sa mig att “Din tid kommer, men inte Nu” Året passerade och jag är nu tillbaka i förskolan igen. Men jag kände mig inte välkommen. Det var nya kollegor som var nya på arbetsplatsen, och jag blev en konkurrent för dom, istället för att se min yrkeskunskap efter 17 år i yrket. Jag blev utstött. Vuxenmobbning på arbetsplatsen! Det var vidrigt! Och fibrovärken och migränen blev mer påtaglig. Jag ville bara bort! Men min förstående chef lyssnade och efter sommaren ska hon hjälpa mig med att hitta ett annat jobb som min kropp orkar med. För att bl.a sänka min sjukfrånvaro. Jag är lyckligt lottad som har en chef som förstår.

Plötsligt en dag när jag låg hemma med min värk och migrän, Hortons, kände jag mig plötsligt inte ensam längre. En värme och ljus spreds i hela kroppen. En inre röst frågade mig “Vart är du påväg Marie? Du måste dra i bromsen och börja tänka på dig själv. Låt inte andra ta din tid och onödig energi. Du har så mycket kvar av livet och Du har så mycket viktigt att Ge, som du behöver dela med dig av. Din familj, visst, men All din kunskap du bär med dig? Ska det bara vara ogjort? Dina utbildningar? Din fantastiska kunskap? Lyssna till din inre röst, följ din magkänsla för jag är med Dig och vägleder dig. Du kommer stöta på hinder under vägen, men se det som en lärdom. Det gör dig starkare och du får större insikt om vart du är påväg. Jag, din guid, gudinnan Aeracura, och änglarna finns med dig hela tiden. Så du kan känna dig trygg!” Och med detta så har jag fått kraften och hoppet tillbaka. Att jag är på rätt väg! Jag kommer hitta tillbaka till mig själv och min intuition. Min inre kunskap känns starkare. Jag är på fötterna igen! Men har svårt att veta var jag ska börja. Önskar att jag fått mer info och hjälp av min guide där.

Sen sker något helt oväntat som vänder allt upp o ner. Min sambos dotter på 19 år, flyttade hastigt hem till oss i november, efter att vi hämtat henne från psyk i en annan stad. Hon har fått psykisk ohälsa och jag har fått vara den starke, som fått hålla i trådarna, Vara steget före och alltid finnas till för att lyssna och styra upp för att Ge henne en trygghet i vårt hem. Min sambo har givetvis också funnits där för henne men kanske inte alltid förstått hur han på bästa sätt skulle vara och göra. Och dottern har hittat en trygghet i mig. Kanske för att jag bättre förstår, lyssnar, hjälper och ger tips,  än pappan. Alla är vi olika och klarar av olika saker. Med nya ångestattacker har jag hjälpt henne på fötter igen. Hon är på gång med utredning av diagnosen Bipolär. En diagnos som jag idag blivit bättre på att förstå. Som jag inte hade någon kunskap om tidigare. Detta ser jag som en resa för mig att ta lärdom av. Och som gör mig starkare där jag står. Det har tagit otroligt mycket energi, men detta skulle tydligen vara något som skulle ske. Just nu i detta liv! Men även Där sa kroppen ifrån med värk och migrän när allt började bli lugnare för henne. En vecka då sambon var på jobb i Kina under en 3 v period, rasade livet för mig. All ork o energi var som bortblåst. Hög feber, värk och hemmet var i en salig röra. Och ingen hjälp att få, ingen som jag kunde vända mig till.

Denna semester har jag använt till att återfå energin tillbaka, för att hitta tillbaka till mig själv. Jag har varit tvungen att vara ego och börjat med att vara 1 v hos min bror, som bor vid havet i Skåne, för att få rå om mig själv. Jag har åkt på egna dagsturer till kusten övriga veckor för sol o bad. När min sambo åkt till sina föräldrars husvagn för några dagars avkoppling så har jag lyssnat till mitt inre och stannat hemma m missarna och gjort det som fallit mig in och stärkt min själ.

Jag har lärt mig vid resans gång att livet är hela tiden en lärdom. Att lyssna på mitt hjärta och göra det som är rätt för Mig. Jag står inte ensam! Trots att mina vänner valt att inte finnas vid min sida, förutom min man och familj, så har jag min guide och änglarna med mig. Vart jag än går och vilken väg jag än väljer. Jag är tacksam för den stund min guide talade till mig för att förvissa mig om deras närvaro.

Många kan tycka att jag själv måste ta kontakt med mina vänner för att göra saker och behålla dom som vänner. Men är man slut i själen så orkar man inte alltid det. Det har nämligen alltid varit Jag som tagit steget för att alltid träffas och hålla kontakt. Och önskar att Dom någon gång kan Ge lite tillbaka.

Men det är väl någon mening med allt! Livet, vägvalen och min uppgift som människa, att Ge det jag kan till de jag möter!

Namasté

Marie S