Känslan av att komma vara närvarande fast ändå inte. Tanken på när döden knackar på dörren, när livet på moderjord vankas mot sitt slut. Alldeles för tidigt! Så många tankar och känslor som kommer upp.

En nära vän till mig gick stilla över till andra sidan för ett år sedan. Hon hade kämpat drygt 1 år mot bröstcancer, denna hemska sjukdom. Hon valde dock att endast ta emot alternativmedicin. Hon ville inte tillföra sin kropp mediciner framtagna på konstgjord väg. Hon ville känna sig ren! Och hon hade alltid levt ett liv med alternativmedicin så fort det var något. Det var ett val hon gjorde, och fick stöttning av sin familj, sina barn och vänner. Hon kämpade ända in i det sista, men det räckte inte. Det var meningen att hon skulle avsluta sin tid på jorden i förtid, mitt i livet, endast 54 år gammal. Hon var den som visade mig in på den andliga vägen, öppnade mina ögon bl.a för alternativmedicin, för drygt 25 år sen. Hon visste redan då att vi hade en uppgift här på jorden och att vi lever sedan kvar i en annan dimension för att därefter komma tillbaka när det är dags. Och den tron förde hon över till mig. För Mig är hon alltid närvarande… fast frånvarande. Jag kan höra hennes budskap, minnas våra galna upptåg och hennes bubblande skratt. Men jag kan inte ringa henne för råd längre… Utan får nöja mig med hennes andliga närvaro.

Hon har nu blivit mormor, fått ett barnbarn, en Martin, som hon kan närvara hos endast själsligt. Han får aldrig höra hennes bubblande skratt, Känna hennes varma famn och mjuka pussar på sin kind. Men hon kommer vara Där! Närvara på Sitt sätt!

Dagarna innan hon somnade in på sjukhuset, så skrev hon dessa vackra ord. Ord som är värda att ta till sig, känna hur hon tänkte och kände över livet här och nu och efter detta:

“När man är så där fullständigt närvarande. Då kommer man tillbaks till sig själv. När man inte ens behöver stanna upp för att vänta in. Där längtan inte finns.

När man längtar efter något… är man inte här.

Om jag längtar, drömmer, planerar eller flyr…Då är jag inte här.

Om jag funderar på hur jag kommer må, hur det kommer kännas, vad ska hända sen… Då är jag inte här.

Och om jag funderar på hur jag skall kunna ta tillvara på, eller maximera, eller njuta av det… Då är jag inte här.

Då är jag någon annanstans och upplever inte upplevelsen i det som är. Då är jag inte jordad eller balanserad eller ens uppe i det blå.

När jag letar efter sätt att komma tillbaka till mig själv… Då är jag inte här.

För mig är att vara här, är att vara fullständigt med i denna sekund det sker, oavsett vad som sker.

Och det är starkt, tryggt, säkert och ingenting mer behövs.

Och det är precis Här.”

Det är starka tankar och känslor som hon beskriver i detta brev. Något som blir så levande, för det ger mig tankar om att det är just så det är. Jag önskar ingen ska behöva tänka dessa tankar, Ever!… Eller ens behöva stå där vid vägskälet… Men dessvärre är när man har tid att tänka, när man vet att sanden snart runnit ur timglaset… Då kommer dessa inre tankar och känslor utan att vi kan styra det. En rädsla, samtidigt som man känner ett lugn och en trygghet… Att livet fortsätter fast i en annan dimension.

En dag då jag satt i meditation… I övergången mellan två världar, i det där tillståndet mitt mellan drömmarnas värld och vaket tillstånd, där hjärnan inte kan skilja på fantasi och verklighet, där en minut känns som en timme och en timme passerar på en minut – Då hör jag hennes röst:

“Vad vi tar med oss till nästa värld – det Vi blir ihågkomna för – DET kommer bli sanningen om våra liv…”

Dessa vackra ord bär jag med mig för evigt! Det gav mig svar på livet efter detta och kommande liv.

Min Kära Änglavän, Lisbeth, vad jag saknar Dig! Tack för allt du gav och lärt mig!

Namasté MarieS