Alla behöver vi vänner omkring oss. Både “vardagsvänner” och Nära vänner. Både Du & Jag! Men många känner sig ensamma. Våga Öppna din dörr och Våga släppa in en ny bekantskap. Det kan Ge mer än du tror!

Vänner som vi kan ha kul med, skratta ihop med, dela sina bekymmer med, erfarenheter, rådge varandra, ta en fika eller en bit mat ihop med, ringa till, göra utflykt med eller andra galna upptåg… en helt vanlig vardag eller helgdag! Någon som finns Där, som lyssnar och förstår. Det är vad varje människa bör ha för att må bra, känna sig värdefull och omtyckt. Riktigt äkta Vänskapskärlek!!!

Men Alla människor har kanske inte någon riktig Vän…som verkligen finns Där! Som bryr sig om, visar uppskattning, som ringer det där betydelsefulla samtalet som kan förgylla resten av dagen, som frågar om man vill hänga med på stan, diverse utflykter…fika eller vill att han/hon ska hänga med ut på en bit mat…tillsammans med andra eller själva. Som gör att man känner sig uppskattad och omtyckt!  Av olika anledningar så kan det vara så att Han/hon som inte har någon riktig VÄN…  kanske inte har den orken kvar längre,  eller självtilliten, till att försöka söka kontakten längre med sina “vänner”…Vänner som kanske har funnits men sedemera tagit avstånd… tackat Nej till olika förslag till att träffas etc. Och denna ensamma person frågar sig nog ofta VARFÖR?! Och sätter sig som ett offer, att det är ens fel för att han/hon inte har någon vän längre. Ingen som bryr sig om. Som glöms bort och känner sig utanför.

Idag så tror många att Alla har vänner som man umgås gladeligen med flera gånger i veckan och hittar på roliga saker med och ringer till. Men så Är inte fallet! Många har sk. vänner på FB och Instagram idag… Men aldrig någon riktig vän… som man kan prata med om vad som helst…dela sina tankar och bekymmer med. I dessa grupper så är allting så ytligt…Alla tror att allt är bra med alla, och att alla har ett socialt nätverk. Jo, på utsidan är det väl så att alla verkar ha många vänner och mår bra…men tittar man in på insidan och verkligen försöker engagera sig…då hittar man många som är ensamma. Jag tror att många skäms över att visa och tala om att man känner sig ensam,  och inte har någon riktig vän, eller så har orken tagit slut… Man vill försöka vara som alla andra utåt sett. Glad och må bra!

Jag själv har råkat ut för detta under mitt vuxna liv. Från den dag som jag skilde mig, efter 25 år tillsammans med min man, så försvann Alla mina vänner, som jag trodde var mina vänner…Riktiga vänner! Helt plötsligt hade jag inga kvar! Där stod jag!!! Ensam..ledsen…sårbar…med hus och två barn! Och INGEN…INGEN hade jag som verkligen var Min vän som jag kunde vända mig till…när jag som mest behövde det! Jag försökte ringa mina vänner…Men.. Jag kände mig ensammast i hela världen. Hela mitt liv rasade ihop, men jag var tvungen för barnen att bita ihop och försöka vara stark, klara mig själv! Jag hade Ingen som erbjöd sin hjälp eller stöttning på någotvis… Ingen lyfte luren för att fråga om jag behövde hjälp med något. För när man är i det tillståndet som jag var i då… då har man ingen kraft eller energi till att försöka ta kontakt med någon som sa sig vara min vän… För hade det varit en riktig vän, så hade hon/han gjort Allt för att få mig på fötterna igen och inte hjälplöst stått bredvid och sett hur jag sjönk sakta, sakta… till bottens svarta hål! 

Ja, jag var långt ner på botten! Så långt ner som jag inte ens önskar min värsta fiende …Om jag nu skulle haft någon, men som jag vet inte existerar. Jag låg ofta i soffan och bara grät…Grät av ensamhet…Grät av orkeslöshet…Grät av värk i kroppen…Grät av att inte vara tillräcklig! Jag rasade 10 kg i vikt! Och mitt i allt detta så utbröt min sjukdom Fibromyalgi. Ni som vet hur det är, förstår då hur jobbigt det kan vara att försöka leva ett så normalt liv som möjligt.  Det är nästintill omöjligt! Värk som håller en golvad dag ut och dag in, jobba kan man inte, ekonomin som redan rasar pga skilsmässan…rasar ännu mer. Självkänslan försvinner mer och mer! Och man känner sig inte Värdefull! Och så har man ett hus och trädgård att ta hand om…samtidigt som jag behövdes för mina barn. Och vännerna som jag trodde jag hade…dom lyste med sin frånvaro! Jag frågade mig många gånger… “Vad har jag gjort för ont för att straffas såhär? Varför vill mina vänner inte träffa mig mer? Vad har jag gjort för att dom skyr min närvaro?” Jovisst fick jag höra “Hör bara av dig om det är något”. Tjoflöjt att dom fanns tillhands när jag behövde dom som mest…ICKE! Dom hade aldrig tid, hette det. Och sen tog ork och lust till att hålla kontakten slut. Huset fick jag tömma och städa själv. Grannen hjälpte mig att bära möbler tack och lov! Och min älskade mor och hennes sambo hjälpte mig så gott dom kunde. Min far med amputerat ben och hjärtproblem var inte att räkna med. Men mina “vänner”…var fanns dom?!  Jag visste redan Då att jag egentligen inte var helt ensam. Jag hade mina guider vid min sida, och mina Änglar! Men jag kunde inte ta till mig deras budskap. Jag var alldeles förblindad av min ensamhet och mitt eländiga liv! Mitt liv var bottenlöst….Jag bara sjönk…mer och mer. Och ingen hade jag till hjälp! Ingen räddningslina…inom räckhåll! Ingen hand som sträcktes ut till att ha viljan att hjälpa!

Den jag minst anade som visade sig vara min vän, var min fina granne. Hon var Den enda som försökte rädda mig en bit och Hon betydde mycket för mig den första tiden. Hon fanns Där när jag behövde hjälp…Hjälp med att hämta och köra barnen på aktiviteter, hjälp med att passa mina katter då jag behövde det, hjälpte mig vid min första flytt från huset till lägenhet…Hjälpte till när snöskottningen var som värst,bjöd in mig på kaffe eller ett glas vin en fredags/lördagskväll. Men just den där känslan av att behöva prata ut med någon…Just Den vännen fanns aldrig där! För just Den relationen hade vi inte skaffat oss som grannar. Denna underbara granne finns fortfarande kvar som min vän…Men vi är mer som vardagsvänner, träffas och hörs inte så ofta…men jag vet att hon finns Där ändå om det är något. Och jag finns för henne. Men den där Nära vännen…saknar jag fortfarande i mitt liv! Den Vännen som många tror att man har! Just den vännen som ringer eller frågar om jag vill hänga med på roligheter…fattas mig!

Idag har jag kämpat mig upp till vattenytan…5 år senare! Efter mycket ensamslit med barn, jobb, sjukdom, ekonomi, flytt mm. Jag lever i ett nytt samboförhållande, med en fantastisk man som verkligen finns hos mig då jag har det jobbigt med min sjukdom. Han hjälper mig med mina ungdomar om så behövs. Ställer upp i tid och otid…Hjälper till med vardagssysslorna…Förgyller min vardag! Men en Nära vän… Som Han har…Har inte Jag! Jag vill också ha någon att göra roliga saker med, fika med på stan eller bli hembjuden till, få dela mina tankar med mm… Jag jobbar på det..Försöker skapa nya bekantskaper…men det är svårt att finna någon/några som verkligen Vill släppa in mig i sin vänskap… Och frågorna finns kvar???…fast jag försöker inte sätta mig själv som offer… att “det är något fel på mig och mitt sällskap” längre. Utan…Det är Dom som verkligen inte vet vilken vän dom missar!

Jag tror det finns många här ute i etern som känner igen sig, som har massor av “vänner” på FB och på Instagram men som egentligen känner sig sååå ensamma! Som saknar en riktig Vän! Jag tror absolut inte jag är ensam med detta. Jag har vuxit med tiden efter min skilsmässa och vet precis hur jag själv ska göra om någon drabbas i min närhet, precis som jag själv gjorde. Jag ska verkligen “visa” att jag finns till hands, ta kontakt med personen ifråga och fördjupa vår vänskap så att personen ifråga inte ska behöva känna sig ensam. Sjunka och tappa sin självkänsla så som jag gjorde. Vi ska hitta på roliga saker tillsammans, skratta och gråta tillsammans och dela våra tankar och bekymmer sinsemellan. För att vara ensam… det är ingen människa värd! Alla behöver vi vänner! Riktiga vänner!!! Falska vänner finns det alldeles för många av…Och deras vänskap gör bara Ont!

Tack vare min andliga öppenhet, så har jag alltid haft guiderna nära mig. Och det är jag innerligt tacksam för! Och för bara ett par år sedan orkade jag ta till mig deras vägledningar och budskap. Med detta har jag vuxit… fått till mig ofantligt många gånger att jag ska vidareutveckla min medialitet. Jag ska fortsätta jobba med att hjälpa andra.  Jag var för ett par veckor sedan på en Healingsession och fick då veta att jag kommer göra en resa…utbilda mig vidare…men inte som jag trott inom Reikin…utan något annat!!! Universum vill ta vara på min medialitet…Vilket stärkte min självkänsla ytterligare! 2016 kommer bli Mitt år! Jag kan ju inte hoppas på annat…Men just Reikin Vill jag gå vidare med och gå 3:an så jag känner mig hel inom det…Men vad jag ska göra därutöver…Det kommer visa sig så småningom. Jag litar helt på universum att jag får det till mig endera dagen! Likaså att jag kommer få riktiga vänner! Jag slutar aldrig hoppas!

Ha en fortsatt fin dag! Och var en verklig Vän…så har du en vän för livet!

Namasté

MarieS